Så är det verkligen. Vi är alla unika och bär med oss massor av olika livshistorier. Roliga, fina, dramatiska, romantiska, tokiga, speciella. När jag som terapeut tar en konsultation så måste jag veta hela ens berättelsen för att sedan kunna ställa upp en behandlingsplan. Det är fantastisk med andras berättelser. De är unika, verkligen. Jag känner en stor tacksamhet att få vara en del i mina besökares resor. Det är så att jag tar varsamt hand om de här människors ryggsäckar. Deras ord vilar säkert hos mig och kommer inte utanför dörren. Det är viktigt med tillit och förtroende.Idag tänker jag dock bryta tystnadsplikten. Jag kommer dock inte att skvallra om någon annan. Jag har själv också mina berättelser och tänker dela med er av en av mina personliga upplevelser. Det är viktigt att titta inåt och rannsaka sig själv för att få förståelse och känna ödmjukhet för andra människor. Idag var en sån dag där jag kände känslor som jag inte haft sedan länge. De förvånade mig lite grand, men jag tillät de, välkomnade de och släppte de. De fanns där helt enkelt.
Vi var bjudna på våra barns dagis för en mysig kulturkväll. Det skulle bli fika och vi skulle rita flaggor från alla länder som finns representerad i vår barngrupp. Fram kom mobiltelefoner och avdelningens I-pad för att leta upp alla möjliga flaggor. Vår dotter var snabbt med att måla den nederländska flaggan. Jätte roligt, hon var så ivrig att kinderna blev lika röda som färgen i flaggan. Såklart skulle jag också måla av en flagga. Glad började jag på den svenska som dottern fyllde in med färg. ”Mamma, vilka flaggor finns det mer?” frågade lillan. Och så började resan genom de olika län som finns i Holland. En är en jätte glad flagga, unikt i sitt slag. Det är den ”Frieska” flaggan, från länet Friesland. Det är inte där vi kommer ifrån, men det gör ingenting. Den var kul att måla. Sedan skulle jag måla en till, och då började det komma…. en vemodig känsla, en melankolisk känsla. En ”aj” känsla….
Jag kom spontant och blixtsnabbt in i en djup längtan att komma ”hem” igen, till mina släktningar, dofter, dialekten, byggnader, ängar, vattnet, vänner. Till människor jag har känt hela mitt liv, som har stött mig och oss hela vägen i med- och motvind. Som är intresserat hur vi har det, undrar hur vi lever här i vackra Sverige. Jag började måla av flaggan från Overijssel, ett län som ligger österut i Nederländerna. Där jag kom ifrån. Där det finns gårdar, kor, floder, cykelvägar, kvarn.
Flaggan med sina röda och gula ränder, delat av den blå vågiga randen som står för den stora floden IJssel. Floden där jag strövade runt som liten flicka, i smyg, för att jag inte fick komma där. Strömmen är stark, farligt, vattnet är kallt och djupt. Min väninna och jag kröp genom taggtråd och fick hoppa över kobajshögar för att komma nära vattnet och ”ostbiten”, en försvarsanläggning från Andra Världskriget som målades gult med hålmönster på. Om mamma och pappa bara visste…. 🙂 Jag var tillbaka där en stund och kände vinden blåsa genom mitt då långa hår. Vinden blåste bort många djupa tonårstankar där vid floden…. Alla dessa känslor sköljde över mig när jag målade flaggan. Klart det sved i hjärtat. En salig smärta som kan vara vass ibland, men ikväll fanns det mjuka kanter på kniven som skar genom min själ när jag tänkte på mina kära där nere i ”det lilla grodan-landet”. Där mina rötter föddes.
Att lämna Faderlandet för att hitta hem i Moderlandet är en stor händelse, mycket större än jag trodde, än jag kunde föreställa mig. Att lämna tryggheten, självklarheten, det kända för en ny spännande, och ovis framtid har haft stor påverkan på vår familj men inte minst för mig som person. Nya ord, nya lag, en ny historia, nya former att umgås, nya produkter, nya vanor, nya människor. Ibland lätt att hantera, ibland oöverkomligt svårt. Jag fick lära mig att kämpa på många olika plan, hitta lösningar på stora utmaningar, positiva och negativa. Det skulle lämna ett hål i mitt hjärta. Att det skulle kallas för sorg eller förlust, det hade jag aldrig kunnat drömma om.
Men det är sant…
En sorg som har lugnat sig så småningom efter 8 år, som ploppar upp då och då, som när jag målar flaggor med min dotter. Jag motverkar inte tårarna längre. De tvättar rent min själ. Jag vilar i känslorna, jag kramar om sorgen och släpper den med kärlek.
Livet leker, läker, för mig, för alla.
Kanske går det inte alltid precis den vägen som vi önskar oss, men jag tror att Livets Öde hjälper oss på våra resor, stora och små. För det är precis den riktningen vi ska ta. Vägen är precis rätt. Vi bär med oss saker och lär oss, släpper och far vidare. Det är inte målet som är det viktigaste. Det är själva resan som gör det värd att uppleva livet. Intensivt, vackert, stort….
Jag har många människor att tacka för att de spelade en stor roll i processen, att hitta tillbaka till min identitet. De finns där nere i Nederländerna, de finns här uppe i Norden. Mina berättelser vilar tryggt hos dem. Och ikväll får en av dem vila hos er. Jag har slagit rot här i den vackra svenska jorden, en plats i universumet jag älskar. Idag kan jag säga uppriktig att: Jag är hemma här. Hemma vid Helge å, min flod i dåtid och i nutid. Tack för ert förtroende.